Jag har tänkt djupt på livet flera gånger om. Är det värt att leva om man inte vet vad man ska leva för? När man får stå ut med så mycket smärta, hemska tankar, händelser och sorgen som utspelar sig? Visst, glädjen, lyckan och kärleken vi upplever är mer värd än det vi inte vet vad vi ska gå igenom så småning om, hur mycket vi kommer gråta. Ja, jag tänker otroligt djupt nu men det är bara för att i skolan på svenskan så ska vi skriva en novell/berättelse i dåtid från en välkänd händelse som ram. Jag valde nu andra världskriget och så jag läste vidare om hur folk levde i Tyskland och även här i Sverige. Jag hittade en text från Edvin Larsson under kriget som beskrev, dock på gammelsvenska, hur han hade det ute på fältet som militär i Sveriges försvar.
Jag tycker det här är hemskt att det var såhär och jag vet att det inte är verklighet längre. Men jag fattar inte hur naiv och egoistisk människan är. Om man tänker på hur folk levde under andra världskriget som startade bara för att en rasistisk nazist hade otur i sin framgång inom konsten. Är det inte "Gud" som säger att vi OAVSETT färg, ursprung, religion och bakgrund är värdefulla? Varför ska då människan gå emot varandra och utplåna de som är lika värda? Jag ser ingen skillnad mellan svarta/invandrare/muslimer/judar eller något annat som vi kan komma på. Människan har inget samvete, eller har den det? Isåfall vart tog det vägen? Eller försöker den gömma den, stänga in samvetet för att slippa se misstagen den själv gjort? Vi tycker att det är synd om oss själa hela tiden och ja det är klart att alla har motgångar så som bråk, skilsmässor, olycklig kärlek, förlorad vänskap, döende som står oss nära, men vet ni vad? Det är INGET jämfört med vad andra får stå ut med. Folk som är hemlösa, utsatta för övergrepp, torterade, misshandlade, våldtäkt, mord och hot. Jag vet att det inte är lätt att inte sörja sig själv men ibland är det bättre att tänka på de som är mer utsatta än en själv. Att vi bryter ett ben är inte samma sak som att dag efter dag bli utsatt för misshandel. Livet är inte lätt, och inte rättvist, det påstår jag absolut inte men det finns alltid någon som har det värre. Jag lyssnade på en tjej som blivit utsatt för övergrepp hela sitt liv. Allt hon sa var "No freedom, no faith... I've stop beliving that someday I'll be happy or loved by someone who cares about me. My family adopted me away becasue I didnt want to be as my family. My dad is a gang member and my mother and sister is prostituted. I have been living on a foster home for 7 years. My hope is over." Tänk de som behöver sälja lite av sig själva för att försörja sin familj, att fortsätta leva genom att ge upp sin rätt om personliga områden bara för att kunna leva? Jag frågar ännu en gång, kan människans samvete rädda den från att utplåna sig själv?
