failedkid

Kan hoppet rädda oss?

Jag blundade hårt när jag hörde nyheterna spelas upp på radion, om hur många dödsfall vi hade, hur allt var mellan gränserna. Tyskland försökte erövra och lyckades till viss del. Det gjorde ont i mig att höra hur andra levde för stunden och hur många som misste sina nära och kära. Snart var det min tur att få stå där öga mot öga med fienden, och tanken på detta fick det att knyta sig i magen på mig. Tårarna trängde fram mellan de hårt sammanpressade ögonlocken. Sorgen övergick till frustration och ilska. Med gråten i halsen smällde jag hårt i bordet så det skallrade. Alla vände blicken och uppmärksamheten mot mig när jag satt där i innerlig mental kamp. Det stod mellan hatet, sorgen, hjälplösheten och styrkan av att vilja slå varenda tysk soldat hämndlystet.

"UPPSTÄLLNING!" ljöd det i hela salen från en man i andra sidan rummet.

Alla skyndade snabbt att ställa upp sig på sin linje och plats i det avlånga och stela rummet med vita väggar.

"Ni vet alla att detta kommer bli tufft och vi kommer mista ungefär två tredjedelar utav armén. Men vi får hålla hoppet uppe och önska varandra lycka till och be för att det kommer gå bra för alla."

Det var de sista avslutande orden vi fick innan vi åkte iväg men båtar över till Frankrike.

Båtarna gungade och många kände sig sjö sjuka och försökte hålla masken så det inte såg ut som om de skulle kräka när som helst. Själv stog jag bara där och glodde rakt ut i det böljande vattnet som slog hårt mot båten som trottsade vågorna och pressade sig fram mot landet på andra sidan. En man med en ledarröst ställde sig bredvid mig men händerna knutna bakom ryggen och sa: "Mr. Parker, jag har förväntan om att du kommer hem helskinnad. Slaget kommer bli svårt men din mor hoppas på att få hem dig hel, något din far inte gjorde." Hans uttalade ord fick det att bränna i ögonen på mig och hjärtat banka hårdare. "Ja, sir" svarade jag tillbaka, kanske en aning sorgset. Mannen vände ansiktet mot mig. "Du är en av de bästa soldaterna vi haft här under denna tiden. När du kommer hem ska du få ära, beröm och bra betalt. Det du för för ditt land är obetalbart." Han tog mig om axlarna samtidigt som han viskade: "Lycka till soldat" innan han marscherade ut mot deck och ropade ut till alla. "Det är nu dags att göra i ordning för avstigning om en timme. Var beredda på att det finns soldater, inte många men ett antal som står beredda i hamnen med sina vapen. Lycka till soldater!"

Skottlossningen var igång och man hörde hur metall kulorna studsade mot metallen på båten. Allt var öronbedövande samtidigt som man hörde sina vänner i armén skrika av smärta. Männen föll över bord blödande och döende och med saltvattnet som extra svida. Jag satt bakom kanten i fören som skydd medan jag sköt ut mot de naiva tyskarna. Pulsen ökade precis till samma nivå som om man sprungit ett maraton. I nöd, tack vare pulsen och rädslan, tvingades jag att sätta mig ner. Det var nu eller aldrig, antingen komma hem levande eller dö som min far. När jag försökte ställa mig på huk slog båten emot land och banade upp en liten reva på land. Jag slungades mot kanten med ett tryck som fick andra att trilla överbord och flera, liksom jag, kastades runt på båten. Alla låg i chock och tittade runt sig. Våran båt hade rammat över en och annan tysk som nu låg nertryckta under båten. Mannen, eller generalen från tidigare, skrek:

"ÖVER BORD MANNAR! KÄMPA FÖR ERT LAND!!!"

Han hann inte ens avsluta meningen innan han blev träffad mitt i bröstet av en tysk gevärskula och trillade ihop på decket. Smidigt kastade jag mig över kanten på båten ner i sanden och sprang på huk längs vassen på stranden. De som dödat min far ska få betala för det de gjorde. Plötsligt hoppade en tysk soldat fram mitt framför näsan på mig och siktade med sitt gevär mot mig. Jag stod stilla ett tag medans han viskade med skällvande röst:

"Sie schießen..."

Som den soldat jag var stod jag stilla med mina blå ögon stirrandes på honom medan han nervöst gick runt mig med vapnet i högsta hugg. När han började backa mot stranden fick jag nytt hopp. Jag sneglade lite på hans fötter när han fortsatte att backa, drog sedan mitt vapen snabbt och sköt han i foten. Tysken ramlade ihop samtidigt som han gårmade och frustade om sin onda fot. Jag såg min chans och kastade mig mot honom, men halkade till och föll platt i den kalla, blöta sanden. Jag tittade upp och såg hur den tyska soldaten med skrämda ögon riktade sin mauser mot mitt huvud. Jag stirrade under ett ögonblicks tid rakt in i pipan på vapnet och undrade: Kan hoppet rädda mig? Kan hoppet rädda... oss?

Jag blundade hårt när jag hörde nyheterna spelas upp på radion, om hur många dödsfall vi hade, hur allt var mellan gränserna. Tyskland försökte erövra och lyckades till viss del. Det gjorde ont i mig att höra hur andra levde för stunden och hur många som misste sina nära och kära. Snart var det min tur att få stå där öga mot öga med fienden, och tanken på detta fick det att knyta sig i magen på mig. Tårarna trängde fram mellan de hårt sammanpressade ögonlocken. Sorgen övergick till frustration och ilska. Med gråten i halsen smällde jag hårt i bordet så det skallrade. Alla vände blicken och uppmärksamheten mot mig när jag satt där i innerlig mental kamp. Det stod mellan hatet, sorgen, hjälplösheten och styrkan av att vilja slå varenda tysk soldat hämndlystet.

"UPPSTÄLLNING!" ljöd det i hela salen från en man i andra sidan rummet.

Alla skyndade snabbt att ställa upp sig på sin linje och plats i det avlånga och stela rummet med vita väggar.

"Ni vet alla att detta kommer bli tufft och vi kommer mista ungefär två tredjedelar utav armén. Men vi får hålla hoppet uppe och önska varandra lycka till och be för att det kommer gå bra för alla."

Det var de sista avslutande orden vi fick innan vi åkte iväg men båtar över till Frankrike.

.

.

.Båtarna gungade och många kände sig sjö sjuka och försökte hålla masken så det inte såg ut som om de skulle kräka när som helst. Själv stog jag bara där och glodde rakt ut i det böljande vattnet som slog hårt mot båten som trottsade vågorna och pressade sig fram mot landet på andra sidan. En man med en ledarröst ställde sig bredvid mig men händerna knutna bakom ryggen och sa: "Mr. Parker, jag har förväntan om att du kommer hem helskinnad. Slaget kommer bli svårt men din mor hoppas på att få hem dig hel, något din far inte gjorde." Hans uttalade ord fick det att bränna i ögonen på mig och hjärtat banka hårdare. "Ja, sir" svarade jag tillbaka, kanske en aning sorgset. Mannen vände ansiktet mot mig. "Du är en av de bästa soldaterna vi haft här under denna tiden. När du kommer hem ska du få ära, beröm och bra betalt. Det du för för ditt land är obetalbart." Han tog mig om axlarna samtidigt som han viskade: "Lycka till soldat" innan han marscherade ut mot deck och ropade ut till alla. "Det är nu dags att göra i ordning för avstigning om en timme. Var beredda på att det finns soldater, inte många men ett antal som står beredda i hamnen med sina vapen. Lycka till soldater!"

.

.

.Skottlossningen var igång och man hörde hur metall kulorna studsade mot metallen på båten. Allt var öronbedövande samtidigt som man hörde sina vänner i armén skrika av smärta. Männen föll över bord blödande och döende och med saltvattnet som extra svida. Jag satt bakom kanten i fören som skydd medan jag sköt ut mot de naiva tyskarna. Pulsen ökade precis till samma nivå som om man sprungit ett maraton. I nöd, tack vare pulsen och rädslan, tvingades jag att sätta mig ner. Det var nu eller aldrig, antingen komma hem levande eller dö som min far. När jag försökte ställa mig på huk slog båten emot land och banade upp en liten reva på land. Jag slungades mot kanten med ett tryck som fick andra att trilla överbord och flera, liksom jag, kastades runt på båten. Alla låg i chock och tittade runt sig. Våran båt hade rammat över en och annan tysk som nu låg nertryckta under båten. Mannen, eller generalen från tidigare, skrek:

"ÖVER BORD MANNAR! KÄMPA FÖR ERT LAND!!!"

Han hann inte ens avsluta meningen innan han blev träffad mitt i bröstet av en tysk gevärskula och trillade ihop på decket. Smidigt kastade jag mig över kanten på båten ner i sanden och sprang på huk längs vassen på stranden. De som dödat min far ska få betala för det de gjorde. Plötsligt hoppade en tysk soldat fram mitt framför näsan på mig och siktade med sitt gevär mot mig. Jag stod stilla ett tag medans han viskade med skällvande röst:

"Sie schießen..."

Som den soldat jag var stod jag stilla med mina blå ögon stirrandes på honom medan han nervöst gick runt mig med vapnet i högsta hugg. När han började backa mot stranden fick jag nytt hopp. Jag sneglade lite på hans fötter när han fortsatte att backa, drog sedan mitt vapen snabbt och sköt han i foten. Tysken ramlade ihop samtidigt som han gårmade och frustade om sin onda fot. Jag såg min chans och kastade mig mot honom, men halkade till och föll platt i den kalla, blöta sanden. Jag tittade upp och såg hur den tyska soldaten med skrämda ögon riktade sin mauser mot mitt huvud. Jag stirrade under ett ögonblicks tid rakt in i pipan på vapnet och undrade: Kan hoppet rädda mig? Kan hoppet rädda... oss?